Näst efter frågan: ”Vad skall det föreställa?” är nog frågan ”Vad tänkte du när du gjorde den här, varför målar du så?” den vanligaste när någon betraktar en bild jag gjort.

Hjälp! Tänker jag. Vad tänkte jag!? Förväntas jag som målare ha ett särskilt rikt inre liv? Måste jag kunna uttrycka det i ord – också??

Att reformera världen med mina bilder förefaller mig övermäktigt, men jag skulle gärna vilja kunna förmedla något av den glädje, nästan salighetskänsla jag upplever i målandet. Några direkta budskap vill och kan jag inte skriva någon på näsan – var och en får uppleva det betraktade på sitt eget sätt. Kan jag bara med en bild göra en människa litet gladare är jag mer än nöjd.

Under en skaparperiod går mycket upp och ner med den heliga inspirationen men ”aptiten kommer medan man äter”, så det gäller att jobba på när tid för skapande förunnas. Under sådana perioder far så många idéer och tankar genom huvudet att en bild mycket väl kan börja som en helt annan sak än den den slutar som.

Jag har ”rotat i det förflutna”, dock inte mitt personliga, och blivit inspirerad av diverse bilder, egna och andras. Jag har grävt bland mina olika pappersark och klippt, klistrat och målat. Jag har tillbringat många dagar i grafikverkstaden med koppargrafik, collografi och FPP-tryck. Sen får vi se vad framtiden bär för överraskningar i sitt sköte – blir det olja, akryl, akvarell, collage eller grafik?

På frågan varför jag målar som jag gör kan jag nog bara citera CJL Almqvists Don Juan i Ramido Marinesco: ”Så jag målar donna Bianca, ty så roar mig att måla.”

Ett är dock säkert, att skapa bild är en salighetssak, ett försök att fånga en bit av den flyende verkligheten